Storstadsbrud?

Det är nu ca ett år och fyra månader sedan vi flyttade hem till Värmland igen. Och ända sedan dess har jag ansett det vara bland det bästa jag gjort. Jag trivdes jättebra i staden Stockholm men då jag inte kände nån där blev det alldeles för ensamt. Många tycker att ett halvår är för kort tid och att jag inte gav det en chans, men det kändes som om jag skulle avlida om jag inte fick umgås med någon. Och jag försökte verkligen skaffa bekanta, sög mig fast som en igel då jag fick chansen. Så på ett halvår var jag i alla fall ute två gånger. Ska tillägga att efter vi flyttade hem var jag ute varenda helg i över ett halvår =)

Men nu verkar det som om jag glömt bort hur trist ensamheten verkligen var och hur bra vi har det här i ack värmeland du sköna. Jag börjar nämligen längta bort igen. I början tänkte jag att flytta till Oslo är ett nödvändigt ont om jag inte lyckas få ett jobb här hemma men under helgen har jag blivit mer och mer positiv till att flytta. Det beror nog mest på att det är jobbigt varje gång Maken åker på söndagarna och för att det känns som om att man i Oslo har någon chans att jobba med något roligt. Jag har i alla fall skickat in några ansökningar under helgen och maken har fått i uppdrag att hålla koll efter lediga lägenheter. Det är bara svårt att veta i vilken ända man ska börja. Jobb eller bostad? Det är svårt att ha det ena utan det andra. Maken har ju redan jobb men det funkar inte att jag skulle bo där han bor. Jag ska i alla fall inte flytta förrän efter sommaren men man måste ju tänka på att uppsägningstiden på vår lägenhet är tre månader, vilket skulle innebära sista augusti om vi säger upp den denna månaden. Men samtidigt vill jag inte ge upp mitt liv här om det inte innebär ett riktigt roligt jobb, men det är väl bara att vänta och se. Det brukar ge sig självt i slutändan. Men det skulle vara roligt att få bo i en större stad igen, med alla de möjligheter som finns.