Beroende

Ja det är väl kanske inte så illa som titeln beskriver det, men det är faktiskt så det känns nästan. Jag pratar om piercingar och tatueringar. Det började när jag var 16 år, alltså för 12 år sen. Jisses vad tiden går fort. Jag var i Göteborg och hälsade på hos min styvfaster och kom på att jag vill pierca mig i naveln. Egentligen var det helst i tungan jag ville ta hål men det var dels för dyrt och dels för skrämmande. Då var den enda jag visste hade det Mel B i Spice girls. Så vi ringde runt till olika studior och fick en tid dagen efter. Min styvfaster M intygade att jag hade tillstånd från mina föräldrar, vilket självklart inte var sant. Jag fick lägga mig ner på britsen efter att ha fått välja storlek på ringen och helt plötsligt säger han -Nu är det klart. Jag trodde att han skämtade med mig eftersom jag inte hade känt nåt men när jag tittade ner så satt den där. Jag kände mig så otroligt cool eftersom jag var bland de första i min lilla hemby att pierca mig. Idag är det mer vanligt att ha en än att inte ha det. Min mamma blev naturligtvis inte glad, mest för att hon lider av nickelallergi och fasar för att jag oxå ska få det.

Efter det höll jag mig lugn i flera år, även om jag fortfarande var riktigt sugen på att pierca tungan, tills jag bestämde mig för att tatuera mig när jag fyllt 18. Sagt och gjort, jag beställde en tid för tatuering, utan att veta vad jag skulle göra och inte ens halv snöstorm kunde få mig att ändra min tid. När jag kom dit fick den stackars tatueraren rita om motivet tre gånger innan jag blev nöjd. Samma upplevelse som jag fick när jag piercade mig fick jag när jag tatuerade mig, det gjorde ju inte ett dugg ont. Och tatueraren var jättesöt och flirtade, han slog även vad med mig att jag skulle komma tillbaka. Något jag var helt säker på att inte göra, jag skulle bara ha den enda.

Idag har jag piercat mig nio gånger och har sex tatueringar. Och självklart planer på fler. Det är så häftigt när man har bestämt sig och bokat en tid och det är så otroligt nervöst precis innan. Det kanske är de kickar jag behöver här i livet för att må bra. Jag har t.o.m fått ta bort vissa piercingar för att kunna göra andra. Inte lika lätt att göra det med tatueringar dock :-)

Hade det varit det hade jag nog haft stora änglavingar på ryggen, men nu har jag en blomma där i stället. Men den betyder mycket för mig eftersom jag fick den i present av maken på vår två- eller treårsdag, sorry sötis, minns inte riktigt. Och min man har även fått en tatuering i present av mig och min familj. Det är ju gåvor som alltid finns kvar. Och tatueringen på min handled kommer alltid att påminna mig om mitt äktenskap med A, vad som än händer i livet. Jag gjorde den dels för att visa hur mycket han betyder för mig. Bilden blev lite suddig tyvärr och jag kan ju inte ta nån ny heller.